Det har gått några dagar sedan fullmäktiges långa sittning, hela fem och en halv timme. Vad är det som gör tillställningen så seg? Varför känns allt så avslaget?

Manuskript och stolpar för alla anföranden är skrivna i förväg. Kommer det överraskande frågor så besvaras dessa knappt och formellt – eller inte alls. Kommunledningen, alltså Benny Augustsson, S, sänker inte garden, lämnar inte någon öppning, är på sin vakt.

Alla i församlingen är medvetna om, eller borde åtminstone vara det, att den ekonomiska obalansen i kommunen måste tacklas framöver. Än så länge skjuts alla frågor om hur och när till nästa möte, eller till mötet därefter, eller till första mötet nästa år.

Jag fick ett ryck idag när jag i söndagens DN läste Per Svenssons ledare ”Asylrätten kan inte snålspolas”. Klarspråk gör gott.

Och så fanns det en hänvisning till något som borde vara aktuellt idag men som tyvärr inte syns möjligt. Per Svensson hänvisar till ”nollställningen”, till möjligheten att bevilja amnesti. Amnesti för att politikens oförmåga har trasslat till det för myndighets-Sverige, och värre, driver unga människor till desperata handlingar. Ett beslut om amnesti skulle göra det möjligt att rädda liv och att låta lagstiftaren dra streck över ett skamfyllt kapitel.

Per Svenssons hänvisning till regeringens och riksdagens tidigare beslut om att bevilja amnesti ledde mig vidare till riksdagsprotokollet från den 14 september 2005. Då fanns en gemensam reservation från kd, fp, v, c och mp. Man häpnar när man ser hur partier och enskilda politiker har ändrat uppfattning.

Idag kämpar enstaka ledamöter i riksdagen. Vänsterpartiets Christina Höj Larsen gör det. Hon vet hur det känns att bemötas knappt och formellt – eller inte alls. Hennes reaktion kom – hon anmälde statsrådet Morgan Johansson för att han besvarade frågor nonchalant och osakligt.

Morgan Johansson är ofta i media, allt för ofta lämnar hans uttalanden kvar samma frågor: Vad var det egentligen han sade? Eller: Menade han verkligen vad han sade? Och: Företräder Morgan Johansson socialdemokraterna?

Jag anmärkte på detta redan förra veckan när jag avslutade ett inlägg med att citera Morgan Johansson.

I Per Svenssons text finns ett avsnitt där han påtalar vad som kan ske: ”Och jag som trodde att planekonomin hade begravts under den kollapsande Berlinmuren. Men här lever tron på statens styr- och reglerförmåga. Och visst kan man strypa flödet, åtminstone för en tid. Sluta avtal med dörrvakter som Erdogan. Rulla ut taggtråden. Göra livet surt för alla som trots allt lyckas krångla sig hit. Men förr eller senare reser sig Historien ur fåtöljen. Ännu ett krig, kanske i ”ett närområde”. Ännu ett folkmord. En klimatkatastrof. Då bryter floden igenom vallarna. Flyktingvågen 2015 var en föraning om det oundvikliga.”