Fem gånger i veckan anmäler kommunens olika förvaltningar i ”postlistan” vilka handlingar som har förts in i diariet. Det handlar om ”upprättade” och ”inkomna” underlag, kort sagt om handlingar som upprättas internt för diverse ärenden eller om diverse papper, rapporter, brev, frågor, enkäter m.m. som kommer in ”externt” och som nu hänvisas till någon handläggare.

Överst på fliken ”kommunstyrelsen” fanns idag ett brev till kommunstyrelsens ordförande.  Det kom från SKR (Sveriges kommuner och regioner), rubriken var: ”Det demokratiska samtalet”.

Brevet inleddes med ett konstaterande: ”Många kommuner och regioner upplever att tonen i de sociala medierna blir allt hårdare och söker metoder för att agera som motkraft. Upplevelserna är en allt hårdare samtalston i det demokratiska samtalet, där vi allt oftare möter hat- och hotfulla uttryck. Hot och hat mot förtroendevalda kan leda till avhopp från det demokratiska uppdraget.”

Sedan fanns hänvisningar till några publikationer, till brevet bifogades också skriften ”Digitalt hat”, som publicerades första gången 2018.

Mest värdefull var nog länken till en utredning som gjordes på regeringens uppdrag och som slutredovisades så sent som för två månader sedan: ”Det demokratiska samtalet i en digital tid”.

Jag påmindes om att länken fanns på min påminnelselista på paddan. Jag hade bläddrat en del och visste att jag behövde återkomma när tid fanns.

Frågeställningarna berör mig, det kan jag lugnt säga. Den här bloggen började jag sporadiskt skriva för flera år sedan och återupptog skrivandet aktivt i december 2018. Det var då jag avsade mig uppgiften att 5-6 gånger i veckan publicera inlägg på Vänsterpartiets lokala hemsida. Mest skrev jag där om frågor som var aktuella kommunalt, alltså om sådant som behandlades och beslutades i nämnder, styrelser och i kommunfullmäktige.

Det gick bra, mycket bra. Från företrädare från andra partier fick vi många gånger höra att vår hemsida ansågs informativ och värd att besöka. Lokaltidningen TTELA sammanfattade i september 2018 i ett utrop: ”Lär av Vänsterpartiet!” Sedan fanns dock andra som med emfas förkunnade: ”Läser jag aldrig!”

När det gäller bloggen, min egen och partikamraten Stefan Kärvlings blogg, så gäller samma sak. ”Läser jag aldrig!” med betoning! Det är dock mångdubbelt fler som klickar regelbundet, vi ser antalet vid varje inlägg.

Mellan 2010 och 2018 var det Stefan på bloggen, sin egen blogg, och jag på lokalföreningens hemsida. Vi var mycket aktiva och kompletterade varandra.

Idag är det två privata bloggar vi skriver på, inte att glömma bort den tredje bloggen, James Bucci skriver dock mera oregelbundet.

Alla sitter vi för Vänsterpartiet i kommunfullmäktige, därutöver på olika uppdrag i kommunstyrelsen, barn- och utbildningsnämnden, samhällsbyggnadsnämnden och i direktionen för Kunskapsförbundet Väst. När vi berättar om ärenden och beslut från den kommunalpolitiska scenen så är det mot bakgrund av en längre erfarenhet.

Själv gick jag med i partiet hösten 1970, för femtio år sedan, har varit i kommunfullmäktige oavbrutet sedan 1982, är ålderspresident där sedan 2014. Jag har varit med om många duster och häftiga verbala dueller, jag har upplevt ett flertal politiker som bytt åsikt 180 grader, bytte parti och fortsatte. Det har funnits tillfällen där enskilda från samma parti haft olika uppfattningar i mindre frågor, en annan gång har två från samma parti röstat på olika sätt i tunga frågor. Att tala endast om partier och inte nämna enskilda lokala företrädare är fel, inte alltid, men ofta. Vilseledande. Förtroendevalda har ett namn.

Balansen i mina inlägg ansvarar jag själv för. Mitt ställningstagande är mitt eget, även när det är så att den uppmärksamma läsaren förstår att jag i det mesta delar Vänsterpartiets uppfattning. Att jag hämtar kunskap från centrala dokument, att jag inspireras av duktiga partikamrater i riksdag och region. Och när jag skriver om en fråga jag ställde till någon ordförande, interpellerade eller om något jag efterlyste i en motion – ja, då är jag lokal företrädare för Vänsterpartiet.

Men för mitt skrivande behövs inga pekpinnar, min blogg är min blogg.