Jag erkänner, jag gick kanske lite över gränsen häromsistens: Skapar jobb – länge leve den administrativa byråkraten.

Nu återvänder jag, av tre anledningar:

• Statens budget – listan har fyllts på
• Problematiken med statsbidragen tas upp i en ny skrift
• Egentligen borde vi sätta oss ner och bestämma hur vi vill ha det

Statens budget – Förslag i budgetpropositionen för 2021 – nu med åtta delar:

1. Investeringar för hållbar tillväxt och klimatomställning – 19 punkter
2. Rusta välfärden för framtidens jobb – 20 punkter
3. Fler ska komma i arbete – 8 punkter
4. Ekonomisk trygghet och omställning till nästa jobb – 6 punkter
5. Hela landet ska växa – 6 punkter
6. Sverige ska vara ett tryggt land för alla – 12 punkter
7. Stärkt beredskap i en ny tid – 2 punkter
8. Övrigt – 8 punkter

Jag räknar ”just nu” 81 olika förslag. Några presenteras av L, andra av C, även MP presenterar enskilda förslag, majoriteten kommer väl från S – men hela tiden ”enligt en överenskommelse mellan regering och C och L”.

Ärligt talat, det är överkurs. Mycket text, ännu fler siffror. Några få förslag kan jag uppfatta: syfte, inriktning, upplägg, omfattning.  Vad är verkligt nytt, vad är en förändring eller utökning av redan kända tidigare utfästelser? Summorna varierar såklart, 10 miljoner är en hundradel av en miljard. Men miljarden räcker inte för detta förslag, säger några. Andra utropar: 10 miljoner, vad bra, det hade vi inte vågat hoppas på.

Alla dessa presskonferenser! Titta här, se vad vi gör! Men är det verkligen något att skryta med? Flera ”satsningar” gäller ju poster i en statsbudget som måste finnas med år efter år. Man måste vara insatt i detaljerna för att se vad som är bluff och vad som är en verklig förbättring på ett enskilt område.

Men visst, fyra partier är ”inne” – fyra partier ”ute”. Ligger det någonting i Johan Forsells och Elisabeth Svantessons mantra: ”För lite! För sent!”? Eller i Oscar Sjöstedts utrop: ”Det föreslog vi redan för 10 år sedan.”? Eller i Jonas Sjöstedts påstående vid gårdagens frågestund med statsministern: ”Nu rullas budgetförslagen ut.  Det går betydligt mer pengar till skattesänkningar än till välfärd, trots de stora behoven i kommuner och regioner.”

Budgeten läggs på måndag förmiddag, på eftermiddagen kan vi se och höra alla åtta partiernas ekonomiska talespersoner i riksdagens debatt.

Den nya skriften, ja. SKR, Sveriges kommuner och regioner, publicerade nyss ”Självstyrelsens potential”.

Här några citat från förordet:

”Den svenska modellen med flernivåstyre och en stark – grundlagsskyddad – kommunal och regional självstyre är en väl fungerande modell. Den behöver vårdas och utvecklas för att följa sin samtid, men grundprincipen och maktfördelningen är bra.”

”Under de senaste decennierna har dock den samlade statliga styrningen av kommuner och regioner ökat i omfång, komplexitet och detaljeringsgrad. Parallellt med den tilltagande styrningen ser vi allt fler förespråkare för en ökad centralisering och ibland även krav på ett statligt huvudmannaskap för verksamheter som hälso- och sjukvård, äldreomsorg och skola.”

”Vi tror att en tydlig och tillitsfull stat i nära samverkan med en ansvarstagande kommunal självstyrelse är vägen framåt mot en väl fungerande samhällsorganisation.”

”Vi tror …” – det är min tredje punkt idag. Detta är en skrift från SKR, en viktig skrift på 35 sidor. ”Vi” det är SKR.

Själv är jag inne på tanken att Vänsterpartiet, centralt och varför inte också lokalt, borde studera skriften. Hur har vi det med tron på det kommunala självstyret? Säger vi ja när det passar? Visst ropar vi efter ”staten” tämligen ofta – gör vi det lätt för oss? Ger vi upp för tidigt på hemmaplan och vill vi att staten skall förlösa oss ur ett besvärligt dilemma när vi inte kan eller vill prioritera?