Läser i Dagens Nyheter en krönika av Inga-Britt Ahlenius. Hon reflekterar över händelser som belyser tveksamhet kring lagstiftningen som reglerar rollfördelningen och ansvaret i den kommunala politiken.  Särskilt två delar ur krönikan fäster jag mig vid: ”Ett förvuxet lekmannavälde” och ”Ansvaret som försvann”.

Skriver om detta nu eftersom jag ser ett förslag som kommer att hamna på kommunstyrelsens bord den 4 september: ”Kommunstyrelsen beslutar att advokatkostnader avseende Arena Vänersborg för år 2013 skall belasta kommunstyrelsens förfogandeanslag.” Är det tre eller fyra eller fem miljoner som hittills har fakturerats av advokatfirman Lindahl i Malmö? Processen mot WSP gäller ett belopp som knappast är större än advokatkostnaden. Striden gäller ju inte frågan om vem som ansvarar för att anslagna 140 miljoner blev 300 miljoner. Det har aldrig fattats ett politiskt beslut kring överskridandet med 160 miljoner.

Men frågan har ställts och jag har i ett tidigare inlägg berättat om uppdraget som Ernst & Young har åtagit sig. Revisionsfirman kommer att lämna sin rapport när kommunen säger till, inte innan dess. Först kommer processen med WSP som motpart. Tänk om domslutet där överklagas! Då hinner rapporten inte ens blir offentligt innan valrörelsen 2014 är avslutad.

Mina tankar går också till en ”debatt” jag hade med Lars-Göran Ljunggren, när han fortfarande var kommunstyrelsens ordförande. Det konkreta svaret jag fick på min fråga ”Vad, i ekonomiska termer, betyder ordförandens uttalanden …?” var att han ”betalar kommunalskatt som alla andra och på så sätt tar sin del …”. Vad har nu detta att göra med krönikan i DN eller med den färdigskrivna, men inte överlämnade och därmed inte offentliga rapporten? Tja …