14 juli 1970 – jag parkerade min blåa Volkswagen på Västra Skansgatan i Haga  Göteborg. Just när protesterna lyckades stoppa rivningshysterin där. Den lilla lägenheten på andra våningen i hörnet mot Haga Nygatan hade Per-Arne Tjäder och Tomas Forser fixat för mig. Båda tillhörde Göteborgs-gruppen  från tidskriften Zenit (som dock hade flyttat till Malmö).

Kontakten hade en mycket enkel förklaring – 68-generationen kände inga gränser, diskussionerna försiggick i Berlin och i Sverige.

14 juli 1970 – inte visste jag att jag hade kommit till Sverige för att stanna. Då som nu en tisdag. Torsdag 9 juli hade jag fått mitt examensbevis – Diplom-Politologe, Freie Universität in Westberlin. Examen motsvarar dagens magister. Jag behöver slå upp mitt Prüfungszeugnis för att påminna mig om detaljerna: Huvudämne Innenpolitik, sidoämnen Theorie der Politik, Aussenpolitik och Vergleichende Lehre. Uppsatsen däremot kommer jag aldrig att glömma: ”Fallstudie zum Streik in der Bremer Hütte”.

En vild strejk i den västtyska metallindustrin, Bremen i september 1969 – vi intervjuade på plats och sammanställde en uppsats som inte fick högsta betyg, men det räckte till som den sista delen av examensvillkoren. Det var i Bremen som jag lovade en arbetare med ett handslag att visst, jag ska söka mig ett jobb ”in der Produktion”.

Det var en av anledningar att jag kom till Göteborg. Utan att tala svenska, vart sökte man sig? Till Torslanda och Volvo, men det blev aldrig napp. Inte vet jag hur det gick till men en fackpamp hade fått uppdrag att träffa mig för ett samtal, hemma hos mig. På väggen fanns affischer med Karl Marx och Friedrich Engels. Kompisen Per-Arne Tjäder, som var närvarande, sammanfattade direkt efteråt: Det blir nog inget jobb. Men innan djungeltelegrafen hade hunnit fram till Gamlestaden, lyckades jag bättre hos SKF. Det blev två hela år i produktionen.

Att jag hann komma till Sverige just på franska nationaldagen tackade jag min envishet för. Söndag 12 juli packade jag med hjälp av två studiekompisar, Barbara och Rüdiger, allt jag ägde i min Volkswagenbubbla. Att vi lyckades!

Men redan vid gränsövergång i Staaken var det stopp. Jag skulle ju till färjan i Sassnitz. Det kan du, sade Volkspolizisten, men först vill jag se vad du har i bilen: Alles auspacken! Jag vägrade för jag visste att jag ensam aldrig skulle kunna packa in igen. Vi testade varandras tålamod! Morgonen blev middag, det blev nästan kväll innan jag fick tala med den befälhavande. Jag hade blivit inbjuden till Göteborg av svenska vänner i det kommunistiska partiet att övervaka valrörelsen och valet i september 1970. Halvsanningen funkade, jag hann till Sassnitz och kom till Trelleborg. (50 år senare läser jag i media att den färjeförbindelsen läggs ner, nu 2020, också ett sätt att fira ett jubileum!)

I Göteborg blev det full fart. Kursverksamheten under hösten 1970, inskriven i svenska steg 2 och steg 4 samtidigt. Alla kamrater som ville pröva sin tyska eller engelska med mig fick höra: Tala svenska med mig!

Jag blev medlem i partiet direkt och avslutade därmed min tyska partitillhörighet. I Västberlin fanns aktiva grupper till vänster i socialdemokratin som gjorde det meningsfullt att finnas med. Inte här i Sverige, det märkte jag när jag lyssnade på vad som sades på LO-möten och hos metallfacket. Och det fick jag betala för när jag blev aktiv i Hållarefabriken på SKF – verksledningen och facket i skön samklang förflyttade mig till en plats i källaren, direkt under maskinhallens tyngsta plåtpressar.

Berlin då? Jo, en gång 1971 till hösten, var jag nere vid Otto-Suhr-Institutet. För Elmar Altvater och hans assistenter presenterade jag utkastet till vad jag ville promovera med: Det unika äktenskapet mellan ett politiskt parti och en stark fackföreningsrörelse. Man lyssnade på mig, det långvariga och till synes eviga sambandet mellan SAP och LO var något som var intressant. Men jag glömmer aldrig vad som hände när jag avslutade min föredragning: Altvater: ”Und wo ist der marxistische Ansatz?”

Även om jag ansökte om medborgarskap i Sverige först i år, 2020, så var det tydligt att jag redan efter ett år hade tappat mycket av det som präglade den tyska vänsterradikala diskussionen.

Och eftersom det tillkom en annan, den viktigaste anledningen redan under våren 1971 så blev det rätt: Jag hade kommit för att stanna.